Philip H. Anselmo & The Illegals - Gefle Metal Festival 2019

KBR, 2019-08-23

2004 dog Dimebag Darrell, Vinnie Paul 2018, och 1996 var Phil Anselmo kliniskt död i en halvminut - ändå var jag sommaren 2019 i stort sett på en Pantera-konsert. Det ska inte gå!

Pantera var med mig hela min tonårsperiod, jag lärde mig deras låtar på gitarr i min replokal, sjöng till dem i bilen och försökte imitera trumspelet i mina datorprogrammerade covers. Jag visste att jag aldrig skulle se dem live. Vem skulle vilja se Pantera utan Dimebag’s gitarrspel, och framför allt, vem tror att Vinnie Paul och Phil Anselmo någonsin kommer ta sig ur sitt meningslösa bråk? Jag såg videor från konserter på 90-talet och föreställde mig hur häftigt det vore att vara på plats på Monsters of Rock i Moskva 1991 och se dem riva av "Domination" och "Psycho Holiday" under sin karriärs topp. Men som med många andra band fick jag nöja mig med att åtnjuta deras verk retroaktivt och på avstånd.

I våras frågade en kompis om jag ville följa med till en metalfestival i Gävle. Phil Anselmo skulle uppträda. Trots att jag inte är något specifikt metalfan visste jag hur mycket jag skulle ångra att inte åka dit. Phil är gammal, vem vet när eller om han kommer till Sverige nästa gång? Om han skulle spela Pantera-låtar eller riva av något av hans absurda soloprojekt visste jag inte, och inte heller när jag stod i publikhavet, uppvärmd av de löjligt kaotiska Dying Fetus, var jag helt säker.

Phil kliver ut på scenen, och till skillnad från under Pantera-tiden är han lugn, fokuserad och nykter. Han har en stabil pondus och är svår att inte älska, med tanke på allt bra han gjort och faktumet att han just nu står tio meter framför och två meter över oss. Phil hälsar på publiken, publiken skriker. Min skepsis mot publikfrieri är helt borta, idag är jag en av de lättköpta åskådarna som gör allt de på scenen ber om. "It looks like we're going back in time" säger Phil Anselmo. Rysning. Kan det bli en timme enbart Pantera-låtar? Jag vill inte drömma för mycket. De kör igång "Mouth For War", en av deras bästa, följt av låtar som Fucking Hostile, Hollow, This Love och Becoming. Det är som att jag fått bestämma hur konserten ska se ut, och hitkavalkaden fortsätter tills den avslutas med "A New Level" och då har jag dansat, hoppat, headbangat, sjungit och skrikit, som i en musikalisk idiotfylla.

Det lät så mycket bättre än på Youtube-videorna jag sett av Phil Anselmo’s liveshower de senaste åren. Piggare, snabbare, tajtare. "Allt känns bättre live", tänkte jag. Men när jag senare satt vid datorn och lyssnade igenom Youtube-videon av spelningen jag faktiskt var på så lät det fortfarande lika bra. Lyckades jag pricka in Phil Anselmo & The Illegals bästa spelning någonsin denna juli-eftermiddag i Gävle? Jag vet inte, men en osannolik ungdomsdröm gick i uppfyllelse och dagen efter vaknade jag upp musikaliskt nyförälskad, med en glädje och ett sug efter att leva, men också med ett vemod över den där kvällen som var som rolig men som aldrig kommer ske igen. Och inte kommer jag lämna er med endast mina känslor - nej, avnjut livevideon och upplev kvällen ni med, så gott det går framför en datorskärm.